You are currently browsing the tag archive for the ‘natur’ tag.
är fortfarande i färskt minne, men längtar redan tillbaka. Vilket landskap!
(Turtagrö, Norge 29 juli)
…bevarar ännu spåren av det som en gång var. Men snart kommer vårfloden igen :)
(Dönfossen, Skjåk kommune, Norge 1 augusti)
(Utsikt från branterna upp till Juvvashytta, Lom kommune 29 juli)
Det skulle bara vara ett fågelbo. Som rödhaken lämnat.
Istället hade det blivit en säng för husmusen som passade precis i bot.
Lagom stort. Det perfekta gömstället.
Tills nu.
(Tidaholm 7 augusti)
Turtagrö. Fantastiska landskap längs med riksväg 55 i Norge. Svårt att bli mätt på ljuset som hela tiden växlar.
(Turtagrö, Lusters kommune 31 juli)
avslöjade sig för en tiondels sekund i Avdalsfossen.
(Årdal kommune, Norge 31 juli 2013)
Det ensamma huset med utsikt över glaciärväggarna badade i solljus. En inbjudande fotomiljö men också en gäckande sådan eftersom en regnbåge rakt över huset illmarigt försvann innan jag ens hann hitta en parkeringsplats att stanna bilen på. Bara några dagar senare låg istället platsen indränkt i dimma.
Bilden togs vid Sognefjellshytta, som ligger 1434 m.ö.h, högsta punkten utmed riksväg 55 i Norge.
(Lom kommune, 29 juli 2013)
Ett åskväder drog över Partille. Eftersom jag aldrig tidigare hade fått några blixtar på bild så kliade det i avtryckarfingret rejält i takt med att stormen tilltog. Den bästa utsiktspunkten sett mot Alingsås till borde vara vid den lilla borgen på klippan vid järnvägsstationen. Från ord till handling. Tio minuter senare stod jag där och fick några minuter på mig innan hällregnet övermannade linsen och blåsten stativet. Bara att bege sig hemåt…
(Partille 25 juli)
Lite ironiskt så lösgjorde sig de första blixtarna från de regntunga skyarna först hemma. Från vardagsrumsfönstret. Två timmar varade kalaset. Nöjd. Och inte lika dyngsur längre.
Vi har en historia. Har vi en framtid? Kommer människan att bo här om ytterligare ca 5000 år?
Luttra gånggrift
Falköping 5 juni
Avställd bil i blek vintersol. Tystnaden bryts av ett våldsamt buller när tåget åker förbi. Återigen tystnad. Nu hör jag hur det krasar under fötterna av glas när jag närmar mig katten. Den är vaksam, men utstrålar välvilja. Men kattens problem är att jag nu skymmer hans eftermiddagssol. Hur många har han tidigare fått springa från som kommit för nära?
Jag är alltså tillbaka på skroten som idag är öde – en slutstation för allt ifrån stridsvagnar till personbilar. Sida vid sida står de och väntar inte på något. Från en kran hänger rostiga kedjor. En militär köksvagn som sett sina bästa dagar har fått hela långsidan uppbruten, stoppningen mellan glesa träplankor putar ut. En utbränd militärjeep. En träd som växt runt en bakaxel. Patina, kallar ägaren det som åldras på skroten. Ett liv från förr, som lånar ut sina reservdelar till den som vill ha. Till den som inte kan få tag på delar någon annanstans.
Den här platsen är hem för en ny invånare. Kattens hem. Före frosten var de minst sex-sju stycken och sprang omkring överallt. Nu har det varit snö länge, och den här dagen syns bara två till.
Djurens barnkammare är inte alltid vacker, med nöd och näppe ändamålsenlig. Alla miljöer har ju sina faror och visst är det beundransvärt hur invånarna lyckas anpassa sig.
Solen börjar gå ner och på väg därifrån har jag skärvor i sulorna. Hur kattens trampdynor ser ut får jag inte veta. Inte idag.
(Partille 31 januari)
In the shadows - Rikard Jansson's fotoblogg 