Hugins slemhosta

Här kommer en bild från en svamprunda i Tidaholm 11 augusti. När jag och Helen gick i skogsbrynet var vi hela tiden iakttagna av en korp på utsiktspost mitt på hygget.  Just den här dagen verkade fågeln dock vara mer upptagen av egna havanden och göranden än att visa upp sitt intresse för två främlingar som inkräktade på hans revir. Eller var det oupphörliga kraxandet riktat mot oss?

Efter ett tag flög två korpvänner förbi honom på några vingspanns avstånd. Vår korpvän kraxade rejält och de andra svarade. Men han följde inte med dem utan satt ensam kvar. Efter ett tag bytte han träd och kraxade på nytt. Så höll det på ett tag. Till slut så böjde han sig fram i en ny ställning, men helt tyst. Jag smattrade på med en serie bilder. Skrattade högt efteråt  när jag såg vad som fastnat på en av bilderna…

Ta en titt till eller kolla zoombilden nedan :)

200 mm (300) på ISO 200, f/2,8, 1/500 sek.

Parkour..!

I ett nyvunnet tyngdlöst tillstånd

Blev tanken kvar på jorden

Men efteråt hade friheten tagit dess plats

(om att våga)

Likvärdig uppväxt…

Nystart

Jag tänkte börja med att säga välkommen tillbaka till bloggen efter en längre tids uppehåll, men så ser jag att ni fortfarande tittar in då och då trots den oavbrutna bloggtorkan. Det faktum att det är jag själv som varit minst flitigast här slår mig i ansiktet. Kan man känna sig som en gäst i sin egen blogg? Ja tydligen :)

Mycket har hänt på drygt två månader och ursäkterna för att inte göra några inlägg och kommentera andras har radat upp sig och blivit fler och fler. Det viktigaste av allt; jag har flyttat till Partille och blivit sambo. Kort dessförinnan började jag plugga storytelling – för strategisk kommunikation, på distans i Växjö. Det innebär att jag nu är tjänstledig från jobbet.

Jag kan inte skylla naturfotoskandalen som alla pratar om för bloggtorkan. Allt rann fullständigt av mig, men alla har ett ansvar för sitt eget skapande och att hitta sin egen inspiration. Det har tagit ett tag att komma fram till vad min egen motivation med fotograferandet är. Det var inte förrän jag framkallade den första analoga rullen för någon vecka sedan som det blev tydligare vad som är mina egna fingeravtryck i bilderna. Jag hade köpt två objektiv till F3:an som gjorde att jag kom igång och plåtade på nytt. Där stod den ”nya” Nikonkameran på bordet omgiven av alla banankartonger strax innan flyttlasset skulle gå. Laddade den första rullen och bilden i inlägget är utsikten från fönstret där och då.

Jag hade trott att det var i själva fotoögonblicket som den stora skillnaden mellan det digitala och det analoga låg. Men det var i framkallningsprocessen som det började hända saker. En relation till bilden växte fram i mörkrummet, en känsla jag inte fått av det digitala. Det gick upp för mig hur viktigt det är att både ha ett dokumentärt värde (eller innehållsvärde om ni så vill) och en personlig tolkningen av situationen. En insikt som kommer att innebära färre bilder framöver men kanske viktigare – en annan typ av fotografier. Nu är jag nyfiken på att se om det här insikten går att föra över i det digitala, som ändå måste vara den huvudsakliga metoden. Pionjärer inom fotografin blev inte kända för att vara bakåtsträvare. ..

Avslutar istället med att säga välkommen tillbaka. Till nystarten.  Jag har saknat er!