Uppväxtmiljö

Avställd bil i blek vintersol. Tystnaden bryts av ett våldsamt buller när tåget åker förbi. Återigen tystnad. Nu hör jag hur det krasar under fötterna av glas när jag närmar mig katten. Den är vaksam, men utstrålar välvilja. Men kattens problem är att jag nu skymmer hans eftermiddagssol. Hur många har han tidigare fått springa från som kommit för nära?

Jag är alltså tillbaka på skroten som idag är öde – en slutstation för allt ifrån stridsvagnar till personbilar. Sida vid sida står de och väntar inte på något. Från en kran hänger rostiga kedjor. En militär köksvagn som sett sina bästa dagar har fått hela långsidan uppbruten, stoppningen mellan glesa träplankor putar ut. En utbränd militärjeep. En träd som växt runt en bakaxel. Patina, kallar ägaren det som åldras på skroten. Ett liv från förr, som lånar ut sina reservdelar till den som vill ha. Till den som inte kan få tag på delar någon annanstans.

Den här platsen är hem för en ny invånare. Kattens hem. Före frosten var de minst sex-sju stycken och sprang omkring överallt. Nu har det varit snö länge, och den här dagen syns bara två till.

Djurens barnkammare är inte alltid vacker, med nöd och näppe ändamålsenlig. Alla miljöer har ju sina faror och visst är det beundransvärt hur invånarna lyckas anpassa sig.

Solen börjar gå ner och på väg därifrån har jag skärvor i sulorna. Hur kattens trampdynor ser ut får jag inte veta. Inte idag.

(Partille 31 januari)