You are currently browsing the monthly archive for januari 2012.
Galjonsfigurerna i bäcken visar vägen mot kallare tider.
(Partille 31 januari)
(… på Kåsjön, Partille 31 januari)
Två katter och en kanin. Triangeldrama?
(Skene, 8 januari)
(Skene, 8 januari)
(Vättlefjälls naturreservat, Göteborg 24 januari)
(Tidans strömmar, Tidaholm 25 december 2011)
Abborrarna hade omsorgsfullt fiskats upp en och en ur den lilla sjön, en bra bit utanför staden. Deras nya hem blev en rund barnbassäng i trädgården, en smula spartanskt inredd. Hur länge de simmat omkring där var oklart. Men med vinterns ankomst hade de täckts av is som gjorde sanningen grumlig: ”De är bottenfrusna, men vaknar till liv till våren igen”, sade den övertygande rösten. Häpen tittade jag ner i den grunda bassängen, och sedan på kompisen. I hans ögon var det ingen stor grej. Orden hade kommit från hans pappa som hade sett till att intresset för ett mer avancerat amatörfiske hade gått i arv. Jag svarade nog mest med stora ögon, vill jag minnas. Men inombords gnagde tvivlet. Inte kunde de väl överleva i is? Eller kunde de det? Jag tittade länge ner i den där stora baljan som inte gav mig några mer svar i ämnet… Sedan fortsatte vi att spela utomhuspingis (!) som om ingenting hade hänt.
Barndomsminnet kom upp till ytan igen när jag såg att vintern hade sett till att bevara den här koi-fisken under isen på en frusen bäck.
Tillägg: Koifisken, som tillhör släktet Karpar, används ofta som förlagor i tatueringar. Då är de ofta ovanligt färgstarka med snirkliga och yviga fenor.
(Lärjedalen, Göteborg 24 januari)
Hur skulle vår syn på oss själva förändras om vi upptäckte liv på andra planeter? Det första vi då skulle fråga oss vore med säkerhet, hur kunde vi vara så naiva att vi trodde att vi var ensamma i universum. Steget från en geocentrisk världsbild till en heliocentrisk var uppenbarligen revolutionerande. Men vad skulle konsekvensen bli om vi fick det bekräftat att liv av lyckliga omständigheter lika gärna kan uppstå någon annanstans, som här? Om vi för enkelhetens skull utgår från att platsen vore för långt bort för att tro att vi med dagens teknik skulle kunna ta oss dit; och med dagens begränsande psyke gör det omöjligt att utstå tristessen av att sitta inlåst i en rymdkapsel en längre tid än en resa till Mars:
Skulle vår nyfikenhet på en annan verklighet inkräkta på vår förmåga att uppskatta vårt eget liv på jorden; förblindade av vår nyfikenhet att gräset kanske är grönare någon annanstans? Vågar man hoppas på att vårt behov av att sticka ut i mängden, hävda vår individualitet, skulle minska? Kanske skulle det innebära att vi skulle få sinnesro med vår egen förgänglighet. Det vill säga att det faktiskt finns en kraft som ser till att föra livet vidare någon annanstans, även efter vår egen existens.
I själva verket kanske en upptäckt av parallellt liv inte skulle förändra så mycket – alls. Men ovanstående tankegångar, som inte är unika på något sätt, säger hursomhelst en del om oss själva. Att nyfikenheten troligtvis är mänsklighetens största drivkraft. I så fall är det ganska sannolikt att det är fler än vi som kommer att se till att vi blir medvetna om varandras existens.
***
”Människan definierar sig själv genom sina handlingar, och består i inget annat än handling. Genom personliga val väljer hon sin egen väg och andras moral, men detta får betydelse först efter handling, eller icke-handling.”
/Jan-Paul Sartre i boken Existentialismen är en humanism, från 1946. Källa: Wikipedia.
(Tidaholm, 9 januari 2012)
Jonsered, 20 januari
Mer bilder från Stampens kyrkogård
(Göteborg 21 januari 2012)
In the shadows - Rikard Jansson's fotoblogg 