Abborrarna hade omsorgsfullt fiskats upp en och en ur den lilla sjön, en bra bit utanför staden. Deras nya hem blev en rund barnbassäng i trädgården, en smula spartanskt inredd. Hur länge de simmat omkring där var oklart. Men med vinterns ankomst hade de täckts av is som gjorde sanningen grumlig: ”De är bottenfrusna, men vaknar till liv till våren igen”, sade den övertygande rösten. Häpen tittade jag ner i den grunda bassängen, och sedan på kompisen. I hans ögon var det ingen stor grej. Orden hade kommit från hans pappa som hade sett till att intresset för ett mer avancerat amatörfiske hade gått i arv. Jag svarade nog mest med stora ögon, vill jag minnas. Men inombords gnagde tvivlet. Inte kunde de väl överleva i is? Eller kunde de det? Jag tittade länge ner i den där stora baljan som inte gav mig några mer svar i ämnet… Sedan fortsatte vi att spela utomhuspingis (!) som om ingenting hade hänt.

Barndomsminnet kom upp till ytan igen när jag såg att vintern hade sett till att bevara den här koi-fisken under isen på en frusen bäck.

Tillägg: Koifisken, som tillhör släktet Karpar, används ofta som förlagor i tatueringar. Då är de ofta ovanligt färgstarka med snirkliga och yviga fenor.

(Lärjedalen, Göteborg 24 januari)

Annonser