Två hjärtformade skyltar förändrade allt. I alla fall för mig. Och för henne. Det var i augusti förra året som jag såg en bild på henne och föll pladask. Frågan var bara hur jag skulle få tag på henne. Hon bodde i samma stad som en tjejkompis kille men tyvärr kände ingen av dem henne. Frustrationen blev ett bra bränsle för en idé kläcktes om att sätta upp en skylt som hon förhoppningsvis skulle se. Den högtflygande planen sattes i verket och det dröjde inte länge förrän de två vännerna började klippa, texta, göra pinnar och tejpa.

Förhoppningarna tändes men det var samtidigt lite nervigt. Vilken galning som helst skulle ju kunna få syn på skylten. För säkerhets skull skrevs bara förnamnet och ett telefonnummer som gick till en kontantkortstelefon. Skulle hon tro att jag var en galning? Troligtvis. Men förmodligen skulle hon inte ens se skylten.

Men dagen därpå satt i alla fall två hjärtformade skyltar uppsatta i skönhetens stad. En vid en bensinmack och en vid en korsning. Ett detektivarbete med en handfull sajter hade också satts i gång och tillsammans trodde vi att vi hade lokaliserat henne med uppgifterna från sidan. På hitta.se knäcktes koden och vad som måste vara hennes nummer skrevs ner på en lapp.

Nu återstod bara väntan. Som inför drabbningen av ett krig. Min vän var dock påstridig och tyckte att jag skulle göra slag i saken och även skicka ett sms. För säkerhets skull. Tvekan uppstod och vännen propsade på att spökskriva ett sms. Jag skickade nästan hela. Förutom de delar som skulle kunna verka allt för påflugna. Vid det här laget var det ganska svettigt.

Men ungefär samtidigt visade sig att en kompis till skönheten hade sett skylten och fattat galoppen. Underrättelsetjänsten nappade på budskapet som förmedlades vidare i det tysta till offret. Nu var förberedelserna för drabbning klara. Hon hade mitt nummer och jag hennes. Tystnad. Mer tystnad …

– Har du hört något?

Min vän var lika angelägen som jag. Hon hade ju sjösatt hela planen.

Men så plötsligt – ”pling”. Svaret kom från skönheten. Hon skrev att hon var smickrad. Men att det samtidigt var lite skrämmande. Vi fortsatte att sms:a …

– När ska ni ses då?

Vännens frågor fortsatte. Efter två veckor var det dags. Skönheten hade fått hitta på en historia för sin son om att hon skulle träffa en hypnotisör. Det gick han antagligen på. Man gör det i den åldern.

Och jo, jag lyckades nog hypnotisera henne. Vi gick till Liseberg. Åkte virvelvinden. Jag älskar att åka den. Hon hatar att åka den. Men vad gör man inte för kärleken. Det sa så att säga: Smack!

 

Rikard Jansson, reporter.

Krönikan var publicerad i SLA – Skaraborgs Allehanda 11 december.


Annonser