Febrig desperation – om att bli sedd

 

Minns för några somrar sedan när en kille blev rena brandfacklan när han satte eld på sig själv på badbryggan och hoppade i plurret. Allt filmades av hans kompis och lades ut på Youtube.

Allt kunde ha slutat lika illa som för extyrannen Saddam Hussein, vars hängning man också kunde bevittna på tuben.

Jag ligger hemma med feber i soffan med funderingarna. Har slagit på tv:n för att få kontakt med verkligheten. Oj, vad jag bedrog mig. Det samlade kanalutbudet mitt på dagen blev i det närmaste en orgie i desperation om uppmärksamhet. Jag stänger av nästan direkt.

Men i jämförelse med det förstnämnda verkar grälen i dokusåporna rena terapin för de inblandade. De desperata och i det närmaste febriga knepen för uppmärksamhet återfinns dock även här. I veckan ska Alex Schulman ha tagit tillfället i akt att prata sig varm om Paradise hotel. På tablån stod det att han skulle hålla ett tal till nationen, men valde att kuppa. ”Med tanke på den senaste händelseutvecklingen i Sverige känner Alex Schulman sig manad att tala till nationen” hette det. Så, nu vet ni det. Viktigast av allt i landet just nu är alltså denna serie …

Vips var Alex nostalgiska och i det närmaste snyftande tonläge om sin flydda barndom i boken ”Skynda att älska” som bortblåst.

Det lustiga är att det hela tiden finns någon som är mer desperat och hela tiden höjer ribban mot nya rekordhöjder. Som den febriga idrottsvärlden där man hela tiden måste sätta nya världsrekord. Bara för att senare få se dem utraderade.

Utraderat är också livet för den som nyligen hängde sig själv live på internet. Försöker att tänka på något som kan betecknas värre, men det är svårt att komma på något.

Hela tiden glöms desperata utspel bort när nya tar dess plats. Senaste i raden av galenskaper var huvudrollsinnehavaren i Spidermanfilmerna Andrew Garfield som kunde tänka sig att byta kön för en ny huvudroll.

Men tillbaka till den där badbryggan på en mindre ort i Västra Sverige där en tonåring satte eld på sig själv. Av en slump träffade jag både honom och kompisen som filmade. Båda visade sig vara väldigt hjälpsamma och ödmjuka killar. ”Ingen stor grej alls det där”, enligt dem. Men ”Satan vad det brann ..:”

Hoppas bara att man inte blir smittad av den där desperationen. Försent! Bäst att kolla statistiken på bloggen … shit bara det inte dippar nu ;)

Krönikan har varit publicerad i SLA – Skaraborgs Allehanda 2010.10.16

Annonser