”Det där med att ge något tillbaka”

Det är på tåget jag sitter när uppslaget till den här krönikan kommer. Jag sitter och bläddrar i onsdagens Expressen och fastnar för ett reportage om vad som hände efter Malexander. ”Nazister, rånare och polismördare – så lever de idag” är rubriken. Det är elva år sedan men ämnet berör fortfarande. Livet innanför murarna, utan tidsbestämt staff, framställs i stort som en tillvaro av CSN-fri studiemiljö och tid för kontemplation. Ja, Jackie Arklöv har tagit en magisterexamen och Tony Olsson är på god väg att ta sin. Arklöv målar dessutom tavlor i akryl. Beskrivningen är i den närmare pittoresk, för inga av tavlorna är till salu, de har magasinerats i väntan på ett beslut från ”konstnären” vad som ska ske med dem. Under en hel månad fick han också tillfället att gå i kloster en månad. Sedan blev han klostervärd… 
Den nu frisläppte Mats Nilsson, som dömdes för värdetransportrån, säger sig nu vilja ge något tillbaka till samhället och föreläser på skolor. Nu blir det intressant, för i detta läge måste vi som läsare ta ställning. Är det möjligt att förlåta? Den frågan slipper de flesta av oss att besvara. Vi kan bara föreställa oss. Men att utöva sina fritidsintressen bakom en mur? Nej ingen av oss vill väl byta kläder med någon av dem. Men det sticker i ögonen att Mats Nilsson uppenbarligen vill ge något tillbaka. Men, är hans känsla riktig så är den. Han utövar dessutom sin övertygelse.  

Det går att raljera vidare. För parallellt finns en misstro från många privatpersoner om de organisationer som faktiskt ”gör gott”. Men de skulle ju inte göra sitt arbete om de inte verkligen ville ge något tillbaka. De utövar sin övertygelse. Men med undantag så klart. Frivilligarbetare inom Cancerfonden och Röda korset måste vara oerhört frustrerade för att ha befläckats med en insamlingschef som fifflat bort flera miljoner kronor. Undrens tid är inte förbi. Kanske kan även Johan af Donner komma att uppleva känslan av att ”vilja ge något tillbaka” efter fem år bakom lås och bom…
Tanken på detta är komisk och jag kan inte låta bli att skratta högt.  

För oss andra fortsätter livet utanför murarna. Just nu är en av mina favoritartister Amy MacDonald. Singeln ”Dont tell me it’s over” är fantastisk. Lyssna bara på textraderna ”And I wanna see what it’s all about. And I wanna live, wanna give something back. Don’t tell me that it’s over. It’s only just begun.”
Tågresan är slut. Dörrarna öppnas!  

Foto: Rune Johansson

 

Krönikan var  publicerad i SLA – Skaraborgs Allehanda, 2010-05-29

Annonser